I’m back! (nåja, nästan iaf.) ;o)

Kroppen har självklart en hel del åter hämtning framför sig men jag börjar känna igen mig själv och det känns helt jävla underbart!  Lite mer tid tillsammans med de som står mig nära, lite mer träning som jag älskar och lite mer tid ute i den underbara sommarvärmen så är jag nog snart som ny igen! ;o)

Idag har jag fått i mig så väl frukost som lunch och middag! Ok, frukosten bestod av tårta och efter typ halva portionen på lunchen så fick jag tvinga i mig resten… men nästan allt gick ner till slut!

Att jag fick i mig lunch gjorde ju att jag orkade bra mycket mer på kvällens step än jag gjort de tidigare veckorna men där märks det väldigt tydligt att det under den här tiden, när jag inte klarat av att äta ordentligt, är musklerna som brutits ner. =o( Så nu är det är bara att börja bygga upp dem igen! Låter dem vila i helgen men sen är det DA + Step som gäller på måndag… för nu när jag kan äta ordentligt så finns det ingenting som kan få mig att missa den dubbeln frivilligt! =o)

På väg hem efter träningen så tänkte jag hoppa av vid Sollentuna centrum och ta bussen hem men så kom jag på hur jävla skönt det är ute… Åkte en station till och gick hem istället. Det om något är ett bevis på att jag är på väg tillbaka till mitt vanliga jag! =o)

Nu är det ju tyvärr så att jag inte kan sluta vara arg på M bara för att jag mår bättre igen. För faktum kvarstår…
Hade han bara varit ärlig mot mig från början så hade han besparat mig 4 veckors lidande plus 4 veckors rent jävla helvete!!!

Jag är duktig på att återhämta mig från bakslag och negativa besked… 3-7 dagar typ så kommer jag över det och går vidare.

Men trots att jag från början sa till M att ett negativt besked alltid är bättre än ovisshet så kunde han inte vara ärlig mot mig.
Trots att jag bad om ett ordentligt avslut så lät han mig fortsätta att lida istället för att vara ärlig.

8 jävla veckor mådde jag skit, 8 jävla veckor var jag orolig för honom medan han uppenbarligen sket helt och fullt i hur dåligt han fick mig att må… Det är ta mig fan psykisk misshandel! =o( Och nej, att han mådde dåligt själv är ingen ursäkt!

Nu är jag dock sån att jag inte gillar att vara arg på andra så jag kommer försöka att förlåta honom även om det tar tid… men inte för hans skull utan för min egen!